Efter egna erfarenheter och ha skrivit en bok med en klasskompis om självkänsla så är jag fundersam på det här med varför man hatar och älskar sig själv? 
Så gott som alla tjejer & killar har komplex. Även jag, även du, (eller?) Men det är ju inget konstigt med det, ingen nyhet. Men varför hatar man sina ben ena dagen och andra dagen så säger man till sig själv "fasiken, mina ben är bra fina dom" [Frågetecken] 
Vissa dagar vill jag bara sätta knytnäven i spegeln och andra dagar så blir man istället glad för det man ser i spegeln. Vissa dagar hatar jag mig själv andra dagar är jag glad att jag är jag. 
Kan man aldrig bestämma sig? 

En sak jag lärde mig efter att ha skrivit om självkänsla är att det är svårt att bygga upp, det tar tid. Och det kan jämföras med kondition. Självkänsla är inget man får och sen sitter det i resten av livet, utan något man måste jobba med hela tiden. 100 faktorer avgör även om man har bra/dålig självkänsla. Miljön runt omkring är en av de största faktorerna. Att man alltid ska sträva efter att va perfekt (vilket ingen är) gör att man alltid på något vis känner sig misslyckad. T.ex. Jag har så fin kropp, men mina kinder kan ju jämföras med buddas mage.. 

Människor är snöflingor, alla är unika och olika. Och tur är väl det att vi kan klaga på oss ibland, för om vi nu hade varit så perfekta hade vi ju varit bra tråkiga..